Första recensionen av Drivgods (vad jag vet!?)
Simon säger har skrivit en intressant recension. Det är alltid fascinerande hur andra människor uppfattar en bok som är så personlig för mig. Och alltid fyllt av rädsla om huruvida de överhuvudtaget har sett något av värde i den. :3
Eftersom jag tycker att det är jätteroligt att diskutera mina skönlitterära verk måste jag bara kommentera ett par saker i recensionen. Inte som kritik mot kritiken (eller snarare bristen på kritik), utan bara som vidare diskussion, för mitt eget nöje. (Samt för att jag har överdoserat kaffe och för att jag egentligen har en deadline imorgon kväll.)
# mild spoilervarning #
* * *
En lite bisarr grej är att Simon uppfattar det som att Drivgods utspelar sig i en värld “där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar“.
Okej, nu råkar de två länderna där det mesta av handlingen utspelar sig vara just socialistiska, men det innebär inte att alla nationer i den världen är det.
Och i och för sig, socialismen i de länderna kan väl sägas “fungera” ungefär lika bra som kapitalismen “fungerar” i vår värld idag … Men även om jag inte har fokuserat jättemycket på det politiska trodde jag faktiskt att jag gav en rätt negativ skildring av denna “socialism”!
I URSA, motsvarigheten till Sovjet, dog Aerons och Evas familj av svält, och deras mammas spöke antyder att myndigheternas åtgärder förvärrade hungersnöden.
I Ban La-Ilanam, motsvarigheten till Kommunistkina, finns det en massa korruption och andra problem. Där finns prostitution och trafficking, och myndigheter som skamlöst profiterar på sexindustrin. En av figurerna ur lokalbefolkningen säger rakt ut att regeringen bara hostar upp tomma floskler, medan en stor del av befolkningen lever i fattigdom och många tvingas försörja sig inom en “skuggekonomi”. Vid ett tillfälle blir Willie arresterad för att hon skänker ett klädesplagg åt en gammal gumma som är klädd i trasor, och hon släpps ur häktet bara för att Eva förmår en högt uppsatt officér att hjälpa dem … Och mot slutet, när de blir involverade med Sha-Guos marinarbetares solidaritetskommitté som stödjer sina vänner på den avlägsna Hundön i deras kamp mot kolonialt förtryck, får de veta att Ban La-Ilanam avbröt sitt statliga biståndsprogram när Hundön vägrade ta emot deras “ideologiska bistånd” (dvs. att biståndet endast gavs med avsikt att göra Hundön till ett slags lydstat), och att solidaritetskommittén måste vara väldigt försiktiga när de fortsätter hjälpa sina vänner.
Men allt detta kanske inte uppfattas som så negativt eftersom handlingen överlag är ganska lättsam …
(Förresten – med risk för att turk-nörda loss totalt – så förekommer det inga uighurer i Drivgods, utan det är Leoparden i Eva ♥ Asbesthjärtan som har uighurer i släkten. :3 Fast å andra sidan är Aeron väldigt lik en riktig uighur som jag träffade på en gång i Ulan Bator, och han och Eva har åtminstone en del andra turkfolk i släkten.)
* * *
Det uppfattas nog helt olika av olika personer vad som är “huvudhandlingen” i Drivgods. För mig är det inte “flicka-möter-pojke”-motivet, utan det motivet är bara en del av den centrala tråden – att växa upp och våga frigöra sig och hitta sin egen väg.
Om man nu ska analysera så är det romantiska motivet (för mig) på ett djupare plan en symbol för att lära sig se sitt eget värde. (Fast man kanske måste vara barn till missbrukare eller annars dysfunktionella föräldrar för att överhuvudtaget kunna förstå den dimensionen …?)
Hela resan till den andra världen är en symbol för “konstruktiv eskapism” – Willie “flyr” på sätt och vis till en annan värld för att skydda sig från och få lite distans till vad hon utsätts för i sin egen värld, och där blir hon så småningom stark nog för att våga konfrontera verkligheten. I slutet har hon gjort sig fri och kan välja sin egen väg.
Drömmen som Willie återberättar i epilogen torde väl ändå hinta ganska klart om detta. (Det är för övrigt en dröm som jag själv hade i ungefär samma ålder och livsskede.)
Men det är en väldigt yvig berättelse som kan läsas på en jävla massa olika plan, och den är nog aldrig övertydlig med nånting. Så varje läsare uppfattar den nog helt annorlunda, som sagt. Och det är väldigt spännande för mig. :3
* * *
Avslutningsvis fattar jag inte varför alla alltid jämför mina serier med Donna Barrs serier. Jag har försökt läsa några av hennes serier för att kanske få reda på varför, men jag orkade aldrig mer än ett par sidor, eftersom de bara kändes totalt ointressanta … V^(oo)^;V
Visst är det roligt att diskutera böcker/serier och hur man uppfattar dem? Så här kommer lite mer diskussionsinlägg.
Jag tror att det viktigaste skälet till att jag tycker socialismen “fungerar” i Drivgods precis som du säger beror på den lättsamma tonen; alla representanter för staten är trevliga och inte alls dogmatiska, även om det nämns att staten själv är mindre medgörlig. Men som sagt, egentligen tycker jag inte att det politiska innehållet verkar så viktigt, mer att det är en intressant bakgrund.
Nörd-lossningen: Japp, jag som var lite förvirrad; jag tänkte på Asbesthjörtan apropå uighurerna, och sen med Eva med i båda så….
Jag tvekade faktiskt länge själv innan jag beskrev det som pojke-möter-flicka. Överhuvudtaget så kände jag det som om Willie = huvudrollsinnehaverska inte ens var uppenbart förrän mot slutet, iom tillbakaresan, för innan dess är det mer en ensemble-roman. Det ser lite för enkelt ut som tema och inte riktigt rättvisande. Att ta ansvaret för sitt eget liv, och att välja själv, borde jag nog ha tryckt mer på (när jag läser min recension nu tycker jag det saknas).
Donna Barr: Sorry för det! Ganska mycket per proxy för din del via Ainur E. (dina teckningar är inte Barr-liknande utan mycket mer raka linjer o svärta, medan Golden Bird påminner om Barr även visuellt), men jag tycker nog att den bakomliggande atmosfären o känslan påminner om Barrs lätta ton. Sen tycker jag själv att Barr kan jag bara läsa när jag verkligen känner för det för annars känns hennes serier mycket platta och menlösa, medan t ex dina har mycket mer kött på benen.
Mvh,
Simon W.
PS. Blev en ofärdig kommentar först, ta gärna bort! DS.
Hmm, det att exempelvis Major Suthidamrongsawadi inte är dogmatisk ser jag mer som att hon är korrupt (hon säger att “det är okej att tänja lite på reglerna – för oss i högre ställning, alltså”). Jag var nog själv rätt dogmatisk på den tiden och tyckte att det var något mycket negativt. V^(oo)^;V
Heh, ja, det händer t.ex. ofta att flyktiga läsare uppfattar det som att Aeron är huvudpersonen. Jag brukar tänka att det beror på att de är sexister som bara slentrianmässigt utgår ifrån att huvudpersonen måste vara en man, men det kanske är lite orättvist …
Donna Barr – okej, kanske? Jag gjorde ett nytt försök att läsa något av henne (http://stinz.com/ fick det bli den här gången), och det bara går inte. Svårt att säga exakt vad det beror på. Kanske att man knappt ser figurernas ansikten, och alla figurerna ser ungefär likadana ut. Eller så orkar jag bara inte läsa alla textmassorna, och dialogen känns opersonlig och utan “hjärta”. Eller så vägrar jag bara acceptera att centaurer kan eller överhuvudtaget kommer på tanken att de ska klättra uppför en ranglig stege och balansera omkring på ett tak, och att de på något magiskt sätt klarar det utan att bryta alla benen och nacken …
Jag har nog alltid varit lite mer åt att dogmatisk=dålig-hållet så jag gillar folk som vågar tänja på regler. Om de gör det OK alltså, inte för att skaffa sig fördelar ^_^
Aeron som huvudperson? Lustig tanke! Kanske kan hända om man läser flyktigt, men är han ens med på så mycket fler sidor än andra? Jag är på jobbet så jag kan inte kolla statisken…
Vet du, det här med Barr: Jag inser att när jag tänker på henne så tänker jag alltid på The Desert Peach; Stinz glömmer jag bort att den finns, och jag kan inte för mitt liv påminna mig vad den handlar om förutom att det finns kentaurer. Så om du absolut ska prova läsa Barr så prova ökenpersikan istället tycker jag 🙂
Tja, hon vill ju faktiskt lägga vantarna på Shannons sabel … 😉
Jo, om man snabbt skummar igenom andra halvan av kapitel 3, definitivt hela kapitel 7, och kanske delar av kapitel 6 och 8, kan man möjligen få det intrycket.
Aeron är förresten den som räddar Drivgods i ett omvänt Bechdeltest, eftersom han på några ställen faktiskt pratar med andra manliga figurer om något annat än en kvinna eller kvinnor. V^(oo)^;V
Jag har försökt läsa Desert Peach några gånger, och misslyckades av ungefär samma anledningar. 🙁 Den verkar ju annars vara en serie som jag borde kunna gilla rätt mycket.